Igår kom det mailet som jag väntade på . Full av förväntan klickade jag på länken och läste rubriken, på två sekunder kännde jag mig helt tom. Jag fattade inte vad som hade hänt, i mailet stod det att jag INTE var antagen. Jag läste igenom det igen och brast sedan ut i gråt..

Hela mitt liv var förstört, vad skulle jag nu ta mig till?!

Dagen gick och jag försökte att inte tänka så mycket på saken, men det gick inte så bra. Men när jag och min syrra skulle äta lunch så sa hon att hon hade städat och diskat allt åt mig. "Du ska inte behöva städa när du är ledssen" när jag hörde de orden så kramde jag om henne och sa "tack så jättemycket". Sen lagade vi mat tillsammans. Efter maten så sa jag, nej det där mailet ska inte hindra mig, jag kan fortfarande bli inredare! Jag kan fortfarande klara det!!!

Under resten av tiden som gick denna dag gick tankarna framåt tillbaka genom denna fråga. Flera gånger under dagen blev jag ledssen , men efter en stund så kom ändå tanken tillbaka; varför ska du ge upp nu?

Idag läste jag lite ur boken "att hjälpa sig själv" av Dave plazner.

Dave växte upp i en hemsk värld där misshandel och särbehandling i en så grym grad att du inte själv kan föreställa dig att det var möjligt. När han blev räddad ur detta helvete var han 12år, hans kläder var sönder slitna , han hade ingen känsel i sina fingertoppar, han var kraftigt underviktig ochhade blåmärken över hela kroppen. Men han levde! 

Idag är Dave en berömd författare, han har skrivit 4 böcker som är kända över hela världen! Tack vare att han inte gav upp! Han tänkte hela tiden, jag måste klara en timme till, en dag till...Han tog sig igenom  och överlevde!

Om han klarade det så varför skulle inte jag göra det?!

Jag har redan kommit en bra bit på väg.

Jag blev mobbad i sex år, i flera år fick jag höra

 "Vad ful du är"

 "Du är dum i huvudet"

 "Du är sjuk"

 "Du har väl inga kompisar!?"

Men redan tidigt bestämde jag mig för att inte ge upp, de spelad ingen roll vad det tyckte om mig, jag skulle inte visa mig svag. Jag visste att varje dag jag klarade så var det lite mindre kvar tills dess att detta helvete skulle sluta.

Jag avskyddde skolan. Jag vaknade med ett illamåande i magen vaje morgon, pressade i mig frukost men efter fem minuter spydde jag upp den.

Efteråt kände jag mig lungnare som om nervoriseten var borta, det slutade alltid med att jag gick till skolan, jag var tvungen att klara en dag till, inte visa mig svag!

Jag kämpade på varje dag, gömde mina kännslor , ingen fick veta...

En dag klarade jag inte mer..

Det var en dag på syslöjden som en kille gav mig sin värsta blick som sa "jag hatar dig" sen öppnade han munnen och sa "ursch vad ful du är"

Även fast jag hade hört det flera gånger så var denna gång värst.

Efter skolan kom jag hem och grät som aldrig förr, jag gick in i min första deprison.

Efter den gången kom jag sedan att ha en deprison var annat år fram tills dess för två år sedan. Många gånger höll de på att gå riktigt illa, Men idag lever jag och mår ganska bra. Jag får ibland mina svakor , men nu vet jag att jag kan tänka. Om du klarade sex år med mobbig och 5år av depprison (samnlagt) . Är det då inte värt att fortsättta kämpa? , livet kan ju inte bli värre än var det har varit?

         **************************************************
*******************************'

När jag tänkte den taknen idag så slog det mig,

varför ska jag inte fortsätta kämpa?

Du som är så envis ger väl inte upp så lätt?

NEJ! JAG SKA INTE GE UPP! INGENTING ÄR OMÖJLIGT!

Efter den tanken så gick jag ut på nätet och letade upp en inredningskurs som jag ska läsa i höst . Den handlar om feng shi och är på 2 dagar i örebro. Den kostade 1500kr så det har jag råde med. Bara för att man inte kommer in på skolor med antagningsprov så betyder det inte att man är misslyckad, det finns andra vägar att gå!

Jag ska klara det, så är det bara!