Igår kom det mailet som jag väntade på . Full av förväntan klickade jag på länken och läste rubriken, på två sekunder kännde jag mig helt tom. Jag fattade inte vad som hade hänt, i mailet stod det att jag INTE var antagen. Jag läste igenom det igen och brast sedan ut i gråt..

Hela mitt liv var förstört, vad skulle jag nu ta mig till?!

Dagen gick och jag försökte att inte tänka så mycket på saken, men det gick inte så bra. Men när jag och min syrra skulle äta lunch så sa hon att hon hade städat och diskat allt åt mig. "Du ska inte behöva städa när du är ledssen" när jag hörde de orden så kramde jag om henne och sa "tack så jättemycket". Sen lagade vi mat tillsammans. Efter maten så sa jag, nej det där mailet ska inte hindra mig, jag kan fortfarande bli inredare! Jag kan fortfarande klara det!!!

Under resten av tiden som gick denna dag gick tankarna framåt tillbaka genom denna fråga. Flera gånger under dagen blev jag ledssen , men efter en stund så kom ändå tanken tillbaka; varför ska du ge upp nu?

Idag läste jag lite ur boken "att hjälpa sig själv" av Dave plazner.

Dave växte upp i en hemsk värld där misshandel och särbehandling i en så grym grad att du inte själv kan föreställa dig att det var möjligt. När han blev räddad ur detta helvete var han 12år, hans kläder var sönder slitna , han hade ingen känsel i sina fingertoppar, han var kraftigt underviktig ochhade blåmärken över hela kroppen. Men han levde! 

Idag är Dave en berömd författare, han har skrivit 4 böcker som är kända över hela världen! Tack vare att han inte gav upp! Han tänkte hela tiden, jag måste klara en timme till, en dag till...Han tog sig igenom  och överlevde!

Om han klarade det så varför skulle inte jag göra det?!

Jag har redan kommit en bra bit på väg.

Jag blev mobbad i sex år, i flera år fick jag höra

 "Vad ful du är"

 "Du är dum i huvudet"

 "Du är sjuk"

 "Du har väl inga kompisar!?"

Men redan tidigt bestämde jag mig för att inte ge upp, de spelad ingen roll vad det tyckte om mig, jag skulle inte visa mig svag. Jag visste att varje dag jag klarade så var det lite mindre kvar tills dess att detta helvete skulle sluta.

Jag avskyddde skolan. Jag vaknade med ett illamåande i magen vaje morgon, pressade i mig frukost men efter fem minuter spydde jag upp den.

Efteråt kände jag mig lungnare som om nervoriseten var borta, det slutade alltid med att jag gick till skolan, jag var tvungen att klara en dag till, inte visa mig svag!

Jag kämpade på varje dag, gömde mina kännslor , ingen fick veta...

En dag klarade jag inte mer..

Det var en dag på syslöjden som en kille gav mig sin värsta blick som sa "jag hatar dig" sen öppnade han munnen och sa "ursch vad ful du är"

Även fast jag hade hört det flera gånger så var denna gång värst.

Efter skolan kom jag hem och grät som aldrig förr, jag gick in i min första deprison.

Efter den gången kom jag sedan att ha en deprison var annat år fram tills dess för två år sedan. Många gånger höll de på att gå riktigt illa, Men idag lever jag och mår ganska bra. Jag får ibland mina svakor , men nu vet jag att jag kan tänka. Om du klarade sex år med mobbig och 5år av depprison (samnlagt) . Är det då inte värt att fortsättta kämpa? , livet kan ju inte bli värre än var det har varit?

         **************************************************
*******************************'

När jag tänkte den taknen idag så slog det mig,

varför ska jag inte fortsätta kämpa?

Du som är så envis ger väl inte upp så lätt?

NEJ! JAG SKA INTE GE UPP! INGENTING ÄR OMÖJLIGT!

Efter den tanken så gick jag ut på nätet och letade upp en inredningskurs som jag ska läsa i höst . Den handlar om feng shi och är på 2 dagar i örebro. Den kostade 1500kr så det har jag råde med. Bara för att man inte kommer in på skolor med antagningsprov så betyder det inte att man är misslyckad, det finns andra vägar att gå!

Jag ska klara det, så är det bara!

 

Tina

22 juni 2010 09:13

Tycker att du är stark gumman! Vet hur det känns när man söker och ej blir antagen, känns som allt är förlorat..för stunden. Sen kommer man på att det bara är att kämpa vidare!Roligt att du hittade en liten kurs i Örebro, ett steg i rätt riktning! *kram på dej*

 

Lina

23 juni 2010 20:36

Vad tråkigt att du inte blev antagen. Men det är väl inte helt lätt att komma in kanske så man är ju inte oduglig bara för att man inte klarade just detta.

Visste inte att du hade haft ett sånt helvete med mobbning. Fy fan. Men du har rätt, man får kämpa vidare. Du har rätt att leva ett bra liv, det ska inte några rötägg få förstöra.
Stor kram

http://ladylinas.blogg.se

 

Angelika V

27 juni 2010 23:56

Tråkigt att du inte kom in, men jag blir glad av att läsa att du siktar in dig på att vinna ändå. Härligt, vännen! Med den envisheten kommer du komma långt - och kom ihåg, du är vacker!

http://tikablogg.wordpress.com

 

Pooja

1 juli 2010 17:05

Beundrar din styrka. Har alltid gjort det. KEEP IT UP! Om du vill prata nån gång så vet du var jag finns, bara ett telefonsamtal bort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej här har det inte skrivit någonting på ett tag. Det bror på att de är saker som händer i mitt liv just nu som jag inte vill dela med mig av. Jag orkar helt enklet inte blogga. Jag funderar på om jag ska skaffa en ny blogg?? Men inte just n...

Jag har inte skrivit någonting på en vecka för att förra veckan va en skitvecka! Det ända som var bra var att syrran kom över och att p kom över så vi lagade mat o såg på film. Jag hade jättemycket ångest varje morgon och kom bara iväg två dagar ...

När man va liten längtade man efter att bli stor, att verkligen bli något. När man blev stor blev man inget...   då belv man arbetslös... INGETING GICK SOM MAN TÄNKT SIG...! VARFÖR?? Om man inte blev något, och inte längre har ett hopp läng...

Jag har en ovana att sätta upp allt för höga mål. Men nu känndes det som jag inte hade några mål alls. Små mål är inte fel. Jag har varit till blos (borlänge läs och skriv) och gjort några tester och jag behöver träna upp min läshastighet och sta...

Nu blir det ett inlägg om förra helgen och denna veckan. Denna vecka har jag mest varit deppig känns det som ,idag va den dagen som jag känt mig mera glad. Och idag känner jag oxå så att imorn vill jag gå till praktiken!  Jag får göra det jag tyc...